Socionomdagarna 2015 | Socionomen

Socionomdagarna 2015

Fattigdomen berör oss alla. Den har alltid funnits där, men genom migrationen syns den tydligare och kräver nu lösningar på flera plan.
1 av 7
2 av 7
3 av 7
4 av 7
5 av 7
6 av 7
7 av 7

Fattigdom, migration och institutionsvård

Fattigdom tränger in på många olika plan i en människas liv och påverkar möjligheterna till livskvalité och utveckling. Fattigdom, migration och institutionsvård var därför temat på Socionomens debatt under Socionomdagarna 2015. Vi utgick från klass, kön och etnicitet och tog avstamp i boken Fattigdom utan gränser av och med Hans Swärd och Lena Engelmark samt en kommande bok om institutionsvårdens historia, nutid och framtida utmaningar.

I panelen satt Åke Bergmark och Marie Sallnäs, professorer i socialt arbete vid Stockholms universitet och Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet. Med oss var också Pernilla Landin, verksamhetsledare för frivilligorganisationen Källan som Svenska Kyrkan står bakom. Debattledare var Lena Engelmark, chefredaktör för Tidskriften Socionomen.

Idag kommer vi socionomer framför allt i kontakt med fattigdomen genom migrationen och den bristande integrationen. De EU-medborgare i östra Europa som tigger i väst utgör ett nytt gränslöst fattigdomsproblem och har omvandlat stadsbilden i Europa. Hans Swärd berättade om vad som ligger bakom utvecklingen och vad vi måste göra för att avhjälpa fattigdomen.

Tyvärr brottas också de människor som får asyl med fattigdom och marginalisering. Fler och fler lever på ekonomiskt bistånd under långa tider trots att bidraget är format för en kortare period. Det ekonomiska biståndet hänger dessutom inte med i samhällsutvecklingen och inkomstgapet mellan dem som lever på socialbidrag och andra blir allt större. Det finns inte heller någon samstämmighet i utbetalningen av biståndet och variationerna mellan kommunerna är höga. Åke Bergmark berättade om ”det urholkade ekonomiska biståndet” och om utvecklingen av biståndet över tid.

Frivilligorganisationer fyller idag därför en viktig funktion. Speciellt allvarlig är situationen för utlandsfödda, i synnerhet ensamstående invandrade mammor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Pernilla Landin beskriver familjernas situation, villkoren för barnen och om rädslan hos många föräldrar att inte leva upp till socialtjänstens krav.

Även om de flesta barn som växer upp i fattiga familjer kan bo kvar hemma, så visar senaste rapporten från FORTE att det just är barn till ensamstående mammor med låg utbildning och försörjningsproblem, ofta i kombination med psykisk ohälsa och andra sociala problem, som placeras i dygnsvård. Men placering är enligt forskningen inget fullgott alternativ.

Rapporten Hellre rik och frisk – om familjebakgrund och barns hälsa (SNS 2014) visar att de mest ekonomiskt utsatta familjerna anlitar hälso- och sjukvården minst. Betydligt fler barn i ekonomiskt utsatta hushåll använder antidepressiva mediciner och har större risk att bli inskrivna på sjukhus med en diagnos kopplad till psykisk ohälsa. Det här visar sig i tonåren och enligt rapporten finns ett starkt orsakssamband mellan psykisk ohälsa och skolprestationer. Skolan är i hög grad kopplad till en ung människas välfärd, och ekonomisk utsatthet leder så småningom ofta till social utsatthet där komponenterna förstärker varandra.

Rapporten Barn och unga i samhällets vård från FORTE visar att samhället brister i omhändertagandet av placerade barns hälsa. Förskrivning av psykofarmaka är mycket utbredd i svensk dygnsvård, även bland små barn. För flera preparat som ofta förskrivs till barn är kunskap om effekter och biverkningar på sikt otillräcklig. Forskning har också funnit att familjehemsföräldrar, institutionspersonal, lärare och socialarbetare många gånger har pessimistiska förväntningar på barnens skolgång. Barnen får påtagligt sämre betyg från grundskolan jämfört med andra barn med samma begåvning. Barn som har växt upp i samhällsvård har i ung vuxen ålder extrema överrisker för ogynnsam utveckling som självmordsbeteende, missbruk och kriminalitet. Dåliga skolresultat har starka statistiska samband med dessa resultat.

Villkoren för barn som växer upp i fattiga familjer och barn som växer upp i samhällets försorg ser med andra ord ganska likartade ut. Och trots att placeringar är en relativt vanlig åtgärd idag vet vi väldigt lite om vilka effekter institutions- och familjehemsvården har. Även om det finns goda exempel, som Marie Sallnäs poängterar, så är metodarsenalen inte tydligt kopplad till målgruppen. Samtidigt får institutions- och familjehemsvården allt större betydelse genom migrationen med till exempel ensamkommande flyktingbarn.

Alla vi som arbetar med socialt arbete och psykoterapi kommer i kontakt med de här utmaningarna. Socionomen ser därför fram emot en fortsatt diskussion som vi hoppas leder till att vi får ett större helhetsgrepp om situationen.

Lena Engelmark, chefredaktör och debattledare