Håll ihop professionen!

Sedd av 333

Ledare. Stödet från politiker till chefer och från chefer till socialsekreterare brister mer eller mindre i alla kommuner.

Senast ändrad 10:07, 9 Dec 2016

Socionomens omslagsbild visar en arbetsdag i början av 1900-talet vid Svenska Fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå, som är föregångare till dagens socialtjänst. Här tjänstgjorde socialarbetare med kurser från CSA och Svenska Fattigvårdsförbundet. Från och med 1921 utbildade de sig vid Socialinstitutet i Stockholm, vars byggnad du ser på sidan 6.

Det gamla förmyndarsamhället är inget att sträva efter. Vid förra sekelskiftet tog visserligen kommuner och landsting över ansvaret från frivilliga krafter och vi fick den första barnavårdslagstiftningen. Men trots satsningen på barn och ungdomar och Ellen Keys proklamation av ”Barnets århundrade” vet vi att dubbelmoralen härskade. Barn och unga som verkligen behövde samhällets hjälp mötte ofta svåra villkor.

Det professionella sociala arbetet har tagit stora steg framåt under 1900-talet, visar Staffan Höjer i sin artikel på sidan 16. Socionomidentiteten är i ständig rörelse och ett resultat av spänningsfältet mellan samhällsutvecklingen, utbildningen och professionen. Några tidsepoker har varit särskilt betydelsefulla för socionomernas identitetsutveckling, däribland 1980-talet, som Anne-Ly Loosaar berättar om på sidan 24. I och med nya socialtjänstlagen betonades mötet, teamet och relationen i socialt arbete.

Men i dagens sociala verklighet hör vi sällan om dessa möten. Det vittnar inte bara DN:s reportage om (http://www.dn.se/sthlm/socialarbetaren-hotades-nu-lever-hon-med-skyddad-...). Regeringens nationella samordnare har lyft fram att kommunernas interna kugghjul inte hakar i varandra. Stödet från politiker till chefer och från chefer till socialsekreterare brister mer eller mindre i alla kommuner. Rapporteringen från kontroll- och tillsynsapparaten är dessutom obalanserad. Vi har en skyldighet att visa det som inte fungerar, men för att utvecklas bör vi också få veta vad vi gör bra.

Nutiden banar väg för splittring, men lösningen är inte att förstärka denna tendens och ta bort kravet på socionomutbildning i den sociala barn- och ungdomsvården. Anna-Lena Lindquist uppmanar oss istället att återupprätta teamorganisationen, i sin debattartikel på sidan 36.

Vi har ett gemensamt ansvar att hålla ihop professionen i en svår tid. Om socionomer flyr socialbyråarbetet och de som kämpar vidare tvingas leva under hot eller skyddad identitet – vilka möjligheter har då socionomidentiteten att utvecklas?
 

up 372