Livets höst i vakuumförpackning

Sedd av 113

Socionomen. 35 014* människor i Sverige är asylsökande. Många, troligtvis tiotusentals, är i landet illegalt. De så kallade papperslösa. Utan uppehållstillstånd lever de bakom neddragna persienner, borträknade från vården och hänvisade till svartjobb. Rädda att återvända och med oviss framtid. Många av dem är äldre. Ofta kvinnor, kroniskt sjuka och traumatiserade. Möt 64-åriga Bajra från Kosovo och hör röster från dem som hjälper och dem som bestämmer.

Senast ändrad 10:07, 9 Dec 2016
Foto: Zandra Erikshed.

35 014* människor i Sverige är asylsökande. Många, troligtvis tiotusentals, är i landet illegalt. De så kallade papperslösa. Utan uppehållstillstånd lever de bakom neddragna persienner, borträknade från vården och hänvisade till svartjobb. Rädda att återvända och med oviss framtid. Många av dem är äldre. Ofta kvinnor, kroniskt sjuka och traumatiserade. Möt 64-åriga Bajra från Kosovo och hör röster från dem som hjälper och dem som bestämmer.

text och foto: Zandra Erikshed

Ingenting i posten i dag heller. Bajra Ugljanins 64-åriga hjärta som började slå snabbare när hon hörde dunsen i hallen återgår till normal pacemakertakt igen.

Varje dag sedan i höstas har hon letat efter brevet med Migrationsverkets logga bland högen av reklam och post på hallmattan. Avslaget eller bifallet på hennes och hennes son Schkelzen Hamzas fjärde asylansökan.

Men inget i dag heller.

Bajra suckar och tittar in i sovrummet. Sonen Schkelzen sover. Den tjocka, svarta hästsvansen sticker fram under den grå filten. Nu är det bara de två.

Fem barn har hon fött. Tre har asyl i Tyskland. Det andra barnet hon födde dog tre månader gammal, med kroppen täckt av blåmärken. Troligtvis av ett hjärtfel.

Mannen, kosovoalbanen som hon förälskade sig i som ung och vacker serb, är också död. Han förändrade hennes framtid och status för alltid när han förde henne över gränsen till sitt Kosovo. I det kristna Serbien var hon i minoritet genom att vara muslim. I Kosovo blev hon minoritet genom att vara serb. En fiende i kriget som skulle komma, där endast nationaliteten bestämde identiteten.

Det sägs att han dog 1999, i sviterna av de brutna revben han fick efter att ha blivit misshandlad av serbiska styrkor som fördrev hundratusentals albaner från Kosovo. Det gjorde Bajra varken från eller till. De hade skilts långt innan det, efter att han i flera år hade misshandlat henne, stinkande av sprit och andra kvinnors parfymer. Till slut kastade han ut henne.

Bajra byggde upp ett nytt hem i staden Djakoviça, i det som i dag är västra Kosovo. De vita väggarna pryddes av foton på barnen, idolen Elvis och den obligatoriska bilden av Tito. Lägenheten var hennes Mecka, lika fin som dem i tv-serien Dynastin.

Tidigt nittiotal och kriget drog närmare. Schkelzen, då 17 år, fick en kallelse till den jugoslaviska armén. Med en serbisk mamma och en kosovoalbansk pappa ville han inte slåss på någon av sidorna. De överklagade, men tre månader senare var det fullt krig i Kroatien och en ny kallelse kom. Schkelzen flydde till Tyskland, där syskonen redan befann sig. Bajra stannade kvar medan område efter område omkring henne sattes i brand.

1998 flydde även hon till Tyskland och lämnade sin lägenhet, sina vänner och arbetet i storköket.

Bajra lägger posten på köksbordet och tar upp det senapsgula garnet. På bottenplan i det åtta våningar höga huset spelar de jämnåriga svenskarna bingo och dricker kaffe med dopp. På sjätte våningen formas ännu en dag av ovisshet och Bajras svullna fingrar virkar ännu en sjal.

Varje morgon väntar 80 nya mail och en konstant ringande telefon på Anne Sjögren, samordnare för Rosengrenska Stiftelsen. Det hon kämpar för är kontroversiellt.

– Det är för jävla sjukt att det inte finns sjukvård för alla i Sverige, säger Anne och knycker på nacken så att det midjelånga håret flyger.

Hon svär mer och har hårdare nypor än vad man förväntar sig av en tjänstledig skolsköterska. Men så tampas hon också dagligen med politiker och orättvisor. Så länge inte alla kan gå till den vanliga sjukvården utan att vara rädda för att bli angivna eller betala fullpris tänker Anne finnas på plats.

– Det är klart att det ska bli skönt att få vara en vanlig jävla mormor. Men nu är det barrikaderna som gäller.

Utan uppehållstillstånd, och därmed utanför skattesystemet, finns inga ekonomiska marginaler för att bli sjuk. Som äldre blir detta ett extra stort problem.

– De äldre har ofta fler krämpor. Om inte annat så har de dåliga tänder och har ofta upplevt svåra saker. Hur ska de kunna finansiera sin vård? Vem vill anlita en halt och lytt 70-åring till ett svartjobb?

Då äldre sällan har samma naturliga sociala mötesplatser blir det även svårare att lära sig språket och att få ett socialt nätverk. Och man är rättslös.

– Ditt guld är ofta den enda socialförsäkring du har. Det är lätt att bli avlurad det i en utsatt situation. Det är så hjärtlöst! Anne Sjögren drämmer näven i bordet.

Hon var med och grundade Rosengrenska Stiftelsen 1998 i Göteborg. Det är ett nätverk med hundratals volontärer som ger vård till papperslösa. Målet är att avskaffa sig själva, så att alla som befinner sig i Sverige omfattas av den allmänna sjukvårdsförsäkringen.

De flesta medicinerna på Rosengrenska är donerade, inte sällan från dödsbon. Någon offentlig mottagning finns av naturliga skäl inte. Rosengrenska är en ”officiell hemlighet”.

– Att inte ge vård till alla kolliderar med såväl medicinsk etik och mänskliga rättigheter som folkhälsotanken och det humanitära synsättet. En människa är en människa.

Anne menar att den snäva vårdomfattningen skapar problem i längden.

– Om beslutsfattarna inte bryr sig om dem som individer kan de väl ändå tänka längre. Får dessa människor ingen vård nu kommer de att kosta mer i längden. Och smittorisken blir större för oss ”goda svenskar”.

Särbehandlingen av papperslösa har fått FN:s rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, att kritisera Sverige. Han menar att det utgör en diskriminering enligt internationella mänskliga rättighetslagar och skrev i sin rapport Mission to Sweden 2006: ”Asylsökande och papperslösa personer är bland de mest utsatta grupperna i Sverige. De är just den grupp av utsatta som internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter är till för att skydda.”

Migrationsminister Tobias Billström (m) uttalade sig i frågan 2007 i en interpellationsdebatt: ”Den fråga vi måste ställa oss är: Om alla personer som uppehåller sig i vårt land skulle ha rätt, och dessutom en ovillkorlig rätt, till fullständig vård, vad skulle det kunna bidra till att sända ut för signaler?”

Samma år gick 27 organisationer och förbund ihop i ”Rätt till vård-initiativet” för att öka trycket på politikerna att vidga lagen så att vård ges efter behov och inte efter vilka papper eller pengar man har.

Påtryckningarna har hjälpt. Med Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg som föregångare har flera av landstingen och sjukhusen i Sverige tagit lokala beslut om att alltid ge akut vård, även i fall där det är oklart om personen har uppehållstillstånd eller möjlighet att betala direkt. Utan att ringa polisen. Dock får landstingen endast ersättning från staten för den vård som är reglerad i lag.

I januari 2010 beslutade slutligen socialminister Göran Hägglund (kd) att göra en utredning om rätten till sjukvård för asylsökande och gömda. Senast 31 maj 2011 ska utredningen ge ett förslag på hur en utvidgad skyldighet för landstingen ska utformas för att erbjuda subventionerad hälso- och sjukvård till de berörda grupperna.

Likt språkförbistringen vid Babels torn hörs olika språk i Rosengrenskas väntrum. En kurdisk journalist dricker kaffe bredvid en boliviansk familj. I dörren passerar en romsk kvinna och en ung afghan som kommer direkt från svartjobbet som målare.

Bajra och Schkelzen har kommit hit regelbundet sedan de gömde sig första gången. I dag är Bajra här för sina smärtande höfters skull.

– Ligga, inte bra. Sitta, inte bra. Promenera, inte bra, säger Bajra och skakar med bedrövad min på huvudet. Hennes gyllene korkskruvar är ett lekfullt, nästan barnsligt, attribut till den 64-åriga kroppen som enligt läkarna på Rosengrenska är utsliten. Mot smärtan i höfterna har hon fått Tiparol, ett morfinliknande medel.

Bajra kan bara gå några meter i taget innan hon måste vila, andfådd av det ansträngda hjärtat. Hon oroar sig för vad som väntar. Lägenheten är uppsagd och om några månader måste de flytta igen. Nu ligger spårvagnshållplatsen 100 meter från huset. Kommer hon att kunna röra sig utanför hemmet i nästa lägenhet?

Birgitta Elfström har tagit tusentals beslut i asylärenden. I 16 år jobbade hon på Migrationsverket.

– Det mesta jag har gjort kan jag stå för. Jag skulle aldrig ta ett beslut som jag ansåg var fel eller om jag inte hade tillräcklig kunskap.

I dag hjälper hon ideellt till med juridiskt stöd till människor som har fått ”ett rättsvidrigt beslut”. Hon ömmar framförallt för statslösa och minoritetsgrupper från Mellanöstern, där hon jobbade i många år. Birgitta menar att vad Sverige behöver inte är en generösare lag, utan en mer human tolkning av lagen.

– Genom den stränga asylpraxis som råder är det nästan omöjligt att få uppehållstillstånd. Inga individuella skäl tycks räcka för ett positivt beslut.

Hon menar att Migrationsverket sållar informationen.

– De mörkar fakta som talar för ett tillstånd och tolkar alltför ofta till de asylsökandes nackdel.

Men alla har inte fått felaktiga avvisningsbeslut, menar Birgitta Elfström.

– Jag har förståelse för att människor gömmer sig, men för många är det bättre att åka hem. De kommer aldrig att få stanna.

Det gäller även vissa äldre.

– Många av de äldre som kommer till Sverige gör det för att vara nära sina barn. Tidigare kunde föräldrar få uppehållstillstånd som ”sista länk”. I dag är lagen hårdare, säger Birgitta och menar att det med svenska ögon kan vara svårt att förstå varför föräldrarna måste bo hos sina barn.

– En äldre man med libanesiskt medborgarskap behöver inte gömma sig i Sverige. Libanon har både pengar och skyddsnät. Varför sörjer inte barnen för att deras föräldrar får det bra i sitt hemland istället?

Andreas Ollinen, politiskt sakkunnig till migrationsminister Tobias Billström (m), har däremot förtroende för att handläggarna på Migrationsverket tolkar lagen på rätt sätt.

– De har oerhört stora faktabaser om varje land och skulle inte ta ett avvisningsbeslut om de inte hade fog för det.

Han har ingen synpunkt på asylpraxis men menar att alliansen under sin mandatperiod har kommit långt med hanteringen av asylsökande. Bland annat genom den reform som genomfördes 2006 för att ge en mer rättssäker asylprövning. Överklagade avslag på asylansökningar tas nu upp i särskilda migrationsdomstolar istället för i Utlänningsnämnden.

– Reformen har fallit väl ut och asylprövningarna är mer rättssäkra i dag.

Han menar att fall med mycket medial uppmärksamhet lättare fick ett positivt beslut i det förra systemet, eftersom regeringen kunde ta ett vägledande beslut.

– Domstolarna är inte lika benägna att påverkas av trycket från löpsedlarna som politiker är.

Eva Clarängen har flyttat. På dörren till den förra lägenheten satt lappar med tolv namn på människor utan permanent boende som var skrivna där. Nu är det bara hon.

– Jag har alltid haft ett stort engagemang för utsatta eftersom jag själv kom ut i livet något vingklippt.

I tio år har hon arbetat som diakon och hjälpt människor utan bostad och papper.

– Om jag fick bestämma skulle vi ha hela kyrkkällaren full på flyktingar. Jag vill hjälpa människor i hela livssituationen, inte bara i en del.

Efter den devisen lever Eva fullt ut. I flera omgångar har hon hjälpt bostadslösa till ett rum i samma hus som hon själv bor i. Men när Schkelzen ringde visste Eva hur sjuk Bajra var. Hon skulle inte kunna bo i rummet som inte hade egen toalett, dusch eller kök.

Driven av sin iver att hjälpa och plågad av densamma beslöt sig Eva för att själv flytta ned i rummet och låta dem ta hennes trea.

– Många anser att min gräns är långt borta eller obefintlig. Själv vet jag var jag har den. Jag passerade den där.

Efter för många år med nöden så nära sig drabbades Eva så av ”den stora tröttheten” och bestämde sig för att flytta bort från Hammarkullen. Under tiden som kontrakten överlappar bor Bajra och Schkelzen kvar och Eva betalar dubbel hyra. Hon får stöd från en anonym givare och från organisationen Ingen människa är illegal.

– Nu går jag bara 1 500 kronor back. Det klarar jag.

Eva säger att hennes sociala personlighet har förändrats genom att leva så nära människor med stora behov. Men även om det blir på bekostnad av hennes integritet, ekonomi och hälsa kommer hon inte att sluta hjälpa.

– Många ser mig som självuppoffrande, men det kommer naturligt för mig. Detta är min väg, min kallelse.

Vapnen lades ner i Kosovo 1999. Bajras hopp om att kunna återvända väcktes i samma stund. Hon var 53 år och ville åldras i sin lägenhet. Hon hade ju inte gjort någon något ont. Det var lugnt nu.

Hon började tjata på de tyska myndigheterna om att få tillbaka sitt pass. De vägrade, sa att det var för farligt. Efter ett halvår gav de med sig.

Av de miljoner flyktingar som hade flytt kriget var Bajra en av de första att återvända.

Redan från flygplanet såg hon en annorlunda stad än den hon hade lämnat två år tidigare. Kriget hade gått hårt åt Djakoviça. Många av de byggnader, gator och människor hon kände så väl var borta. I lägenheten hade plundrarna inte ens lämnat kvar elledningarna i väggarna.

Staden har länge varit ett fäste för albanska nationalister. Gerillagruppen UCK är kända för att utföra etnisk rensning mot serber i Kosovo. Tusentals har mördats, kidnappats, misshandlats och våldtagits under och efter kriget.

Nu var Bajra den enda serben i staden.

På tredje dagen var hon borta.

I Tyskland hörde de ingenting från henne på flera månader. Till slut åkte Bajras dotter ner och fann henne hos några vänner. Sjuk, utan pass eller pengar. Läkarna ville inte ta emot henne när de hörde att hon talade serbiska. Till slut fann de någon som kunde ge henne lugnande medel.

– I två år var hon i ett riktigt dåligt skick. Hon sov inte, bara skrek och grät, berättar Schkelzen.

Han kom till henne år 2000 efter att ha blivit utvisad från Tyskland. En månad senare infördes en ny lag om att alla asylsökande som hade jobbat vitt i minst tre år skulle få uppehållstillstånd. Schkelzen hade jobbat vitt i åtta år och nyss fått en dotter. Även Bajra hade fått uppehållstillstånd i Tyskland om hon bara hade stannat lite längre.

När Schkelzen skulle hämta Bajras papper på storköket var all information om henne raderad. Kollegorna som hon hade skrattat och svettats jämsides med i 35 år sa att de inte kände någon Bajra Ugljanin. För att hon var serb.

En ny fas av exilen tog vid och under tre år flyttade Bajra och Schkelzen mellan Bosnien, Serbien och Montenegro.

– Vi försökte bara överleva, säger Schkelzen.

År 2003 kom de till Sverige, med falska pass för 3 500 euro styck. Det dröjde inte länge innan avslaget på den första asylansökan kom. När de skulle utvisas i slutet av 2004 valde de att gömma sig. I över ett halvår gick Bajra inte utanför dörren av ångest.

Under den tillfälliga, mer generösa, lagen vintern 2005-2006 ansökte de igen. Avslag direkt. Under asyltiden försämrades Bajras hjärta och hon fick en pacemaker.

Fram till oktober 2009 gömde de sig i en etta tillsammans med en kvinna från deras trakter. Polisen sökte efter dem flera gånger, de fick snabbt flytta ut och hamnade hos Eva. Då hade de fyra åren gått sedan sista avslaget, den magiska gränsen då man får göra en ny ansökan. Det är det beslutet de nu väntar på.

– Vi lever som styrda av en fjärrkontroll och måste hela tiden anpassa oss. Vi tillhör ingenting, är riktiga flyktingar, säger Schkelzen.

På flykt, ja. Men inte flyktingar i juridisk mening. I så fall hade deras chanser att få stanna i Sverige varit mycket större. Enligt Migrationsverket är det inget problem för Bajra och Schkelzen att återvända till Balkan. Det är ju inte krig. Enligt Schkelzen är det som Auschwitz om du som Bajra tillhör en minoritet.

Efter 13 år på flykt är ett normalt liv allt Bajra önskar sig. Uppehållstillstånd. Att kunna hälsa på de andra barnen. En egen lägenhet. Och att det inte blir krig.

– Mamma, det här är Sverige. Här blir det inte krig.

– Det vet man aldrig.

* Människor inskrivna som asylsökande hos Migrationsverket den 1 mars 2010.

 

up 330