Mer än ord?

Sedd av 28

Ledare. De kommande tio åren kräver större handlingskraft än vi hittills sett.

Senast ändrad 15:36, 6 Dec 2017

Idag, jämfört med 2007, har vi insett att vi är en del av den globala verkligheten. Andras svårigheter angår även oss. Flyktingströmmarna och migrationens utveckling har utan tvekan varit det stora samtalsämnet bland forskare, yrkesverksamma och studenter de senaste åren. Det är först när problemen kommer oss nära som vi på allvar uppfattar dem, reagerar och kanske tar ställning.

Riktigt tydligt blev det 2015 i och med flyktingströmmarna som har varit Socionomens stora bevakningsområde. EU-migranternas ohållbara situation i hemländerna hade visat sig i Sverige långt tidigare, och Socionomens reportage om ideella krafters nödvändiga utryckning uppmärksammades. Debatten om tiggande romer nådde sin höjdpunkt i och med intervjun med dåvarande EU-minister Birgitta Ohlsson i Socionomen nr 2/2014 – ändå hade inget i sak ändrats. I århundraden har romerna blivit förföljda i sina hemländer.

Att statminister Stefan Löfven i november samlade medlemsländerna till toppmöte i Göteborg för att ena EU kring sociala rättigheter, är en öppning i rätt riktning. EU är samstämmig kring principer som ska stödja rättvisa, välfungerande arbetsmarknader och välfärdssystem.

Problemet är hur vi ska få medlemsländerna att genomföra och implementera de rättigheter som redan tidigare antagits i EU, FN och andra överstatliga organ. Det gäller skyddet för barn, hemlösa och extremt fattiga. Romska barn och deras föräldrar lever under helt oacceptabla förhållanden i Rumänien och Bulgarien. Hemlösheten och de sociala klyftorna ökar i de flesta länder i Europa. Det är lång väg från fina deklarationer till att vi lyfter grupper från ett långvarigt utanförskap och i praktiken ger dem samma rättigheter som vi alla har.

För att lyckas göra verklighet av principerna måste vi involvera allt från socialarbetarkåren i Europa till kommunala och regionala organ som beviljar medel. Regeringar och parlament bär ansvaret att prioritera grupper med svaga sociala rättigheter och politiker behöver utveckla långsiktiga strategier utöver enskilda valperioder.

Vågar vi hoppas på att regeringar går till val på sådana program de kommande tio åren?

Lena Engelmark & Hans Swärd

up 7