Socionomens unika kunskap

Sedd av 108

Ledare. I tider då vi söker nya lösningar på sociala problem är socionomernas kompetens särskilt viktig i förändringsarbetet.

Senast ändrad 11:47, 29 Jan 2018

I förra numret publicerade Socionomen en insändare av en prenumerant som arbetar med försörjningsstöd. Hon skrev att andra enheter inom socialtjänsten ofta anser att socialsekreterare som handlägger ekonomiskt bistånd inte arbetar med socialt arbete. Att arbetet inte värderas lika högt.

Den här reaktionen från handläggare inom ekonomiskt bistånd känner Socionomen igen från 1990-talets ekonomiska kris. När samhällsproblem forcerar fram lösningar i socialtjänsten finns risken att det sociala arbetet sätts på undantag. Socionomer får svårare att använda professionell kunskap och upplever att arbetet inte värderas utifrån deras kompetens.    

På 1990-talet brottades vi, precis som idag, med svårlösta sociala problem. Lågkonjunkturen och en alltmer permanent arbetslöshet tvingade människor att söka socialbidrag. Behov av lönsamhet, besparingar och nedskärningar påverkade det sociala arbetet negativt. Många artiklar i Socionomen belyste, precis som idag, socialsekreterares orimliga arbetssituation, dåliga arbetsmiljö och usla lön. Många kommuner sänkte socialbidraget under ”skälig levnadsnivå” samtidigt som de ställde hårdare krav på socialbidragstagare.

I denna anda växte ”Uppsalamodellen” fram. I Socionomen framkom att varken klienter eller socialsekreterare kunde ställa sig bakom metoden som ”haft som ledstjärna att klienterna ska söka eller på annat sätt erhålla och acceptera vilken typ av arbete som helst” (1/1997). Både brukare och handläggare kände sig kränkta vid tillämpningen av metoden. 1998 gjorde Socialstyrelsen en utvärdering av modellen som jämfördes med ett annat arbetssätt i samma kommun. Dessa var likvärdiga när det gällde att få bidragstagare i arbete eller utbildning men Uppsalamodellen var mer kränkande enligt Länsstyrelsens slutsatser.

Idag råder högkonjunktur men klyftorna växer. Flyktinginvandringen kräver nya ingångar till arbetsmarknaden. Precis som på 1990-talet vill vi idag förhindra långtidsarbetslöshet. Många kommuner har infört ”Trelleborgsmodellen” som jämförs med just ”Uppsalamodellen”.

Både individen och samhället mår bra av egenförsörjning. Det måste vi sträva efter. Men vi måste också ta lärdom av historien och inte bortse från att människor lever under exklusiva omständigheter. Varje enskild individ har egna specifika förutsättningar i relation till en egen specifik verklighet. Detta samspel måste vi förstå för att kunna förändra. Det är här socionomens – i detta fall biståndshandläggarens – kompetens behövs. Den kan inte ersättas.

Lena Engelmark

 

 

up 169